Tre duktiga gitarrister, i en klass för sig själva
Nåväl, En är Spanjor och kommer från den "klassiska skolan" Paco de Lucia.
Han var en mycket välrenommerad Flamenco-gitarrist, Världsberömd från Spanien.
Märk här att "Flamencon" är egentligen en improviserad solodans och har troligen sina rötter i tidig europeisk Zigenarmusik. Gitarrflamenco kännetecknas också av mycket improvisationer, Moll-skalorna är ofta dominerande. Rythmen "knackas" på gitarrlocket och hela högerhandens alla fingrar avfyrar ett fyrverkeri av rythmer.
I mitten sitter en Amerikan, Al di Meola kommer ifrån en Fusiongrupp, Return To Forever. RTF leddes av den legendariska pianisten Chick Corea, Gruppens musik var strängt noterad och solisterna i det bandet var enorma ekvilibrister. Bas: Stanley Clark och på trummor Lenny White. På live- konserterna förekom solon som var improviserade, men på skivorna är solon troligen utarbetade på förhand. Al di Meola har gett ut ett antal fina soloplattor där han återgår till det lugna och meditativa akustiska på gitarr. Förvånande att höra är att han har tillkännagivit att hans största inspirationskälla faktiskt var The Beatles.
Till höger en känd "kulsprute -gitarrist" ifrån England, (Doncaster, South Yorkshire) John McLaughlin, vars musikaliska ursprung är genuin Jazzmusik. Inspirationskällan är Miles Davis senare alster, som han även spelat ihop med. JM hade även han ett Fusionband kallat Mahavishnu Orchestra. Kännetecknad av introvert experimentell jazz, som blandades med österländska tongångar. Idag gör han egna konserter och "clinics". Mycket sympatisk och filosofisk man som jag gillar, även om han ibland inte kan låta bli "kulsprutan" på gitarren... men han om någon får väl leva med det resten av livet, det är hans kännetecken, sen kan man ju ha åsikter, men det är en annan femma.
Lyssna här på en finstämd trio på gitarr, hör hur olika de tre fraserar på en fin "spansk-influerad" låt skriven av Al di Meola: Mediteranian Sundance. Denna trio turnerade runt i världen och inspirerade många unga gitarrister och även jazz-musikanter att spela akustiskt. OBS detta är enligt många en uppvisning i ren ekvilibrism. Men sådant förekommer ofta i jazzmusiken det också, vilket ibland kan leda till en del diskussioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar